I början av sommaren så bestämde jag mig för att strunta i vågen och gå på mina mått samt hur kläderna satt för att avgöra om jag blev mindre eller inte. Jag fick mycket pepp både här på bloggen och på min instagram för det beslutet. Det var tydligt att ni är många där ute som, precis som jag, som har ett minst sagt komplicerat förhållande till vågen.
Tänk att några siffror kan ha en sån stor makt! Det började redan för mig som barn. Jag minns hur jag blev helt stel i kroppen när telefonen i klassrummet ringde och läraren sa att det var dags att gå till skolsyster. Det var dags att ställa sig på vågen och än en gång få känna sig som ett stort misslyckande. Att få kliva upp på vågen för att sedan sitta i stolen mitt emot skolsyster bakom hennes skrivbord och få känna sig som ett enda stort misslyckande.
Visst förstår jag nu att allt var utav välmening men det var fruktansvärt att sitta där. Barn ska inte behöva höra att de måste tänka sin mat och att de måste banta. Det är som ett lika-med-tecken på att de inte duger och är sämre än de andra barnen. Jag anser att man måste ta det med föräldrarna som i sin tur måste ta tag i kostvanorna hemma och fokusera på hälsa och välmående istället för vikt och utseende.
Jag tänker ofta på en gång hos skolsyster då jag faktiskt lyckats gå ner lite i vikt för en gångs skull. Då var jag 13 och nu 20 år senare väger jag 10 kilo mindre. Hr många kan säga det – att man väger mindre som 30åring än som 13åring? 😉
Fler gånger än jag kan minnas har jag låtit siffran vara avgörande för hur jag mår eller tänker den dagen. Jag har vaknat glad på morgonen men så har vågen visat mer än jag trott och resten av dagen har varit kass. Det var det som fick med att bestämma mig för att strunta i vågen.
Det har varit skönt att slippa siffrorna nu i sommar men jag känner mig kluven. Samtidigt som jag vet om den sidan som jag just beskriva så vet jag också att siffrorna kan ha en positiv och peppande effekt. När de minskar peppar de mig att fortsätta mer än något annat. Men även om de visar plus så kan det också peppa mig att förändra det som behövs för att vända minus till plus.
Så vad avgör om ett plus på vågen drar ner mig eller lyfter mig? Jag har funderat på det en del i sommar. Jag har tänkt tillbaka på de gånger då plus har fått mig att må dåligt resp peppat mig. Jag har kommit fram till att de gånger jag har mått dåligt för plus på vågen har varit när jag har fullt upp med annat som hindrat mig från att ha tid och ork att göra förändringar i kost och träning. Till exempel i perioder när jag har som mest på jobbet och är stressad. Eftersom jag är en känslostark så får stress mig att äta mer och ”unna” mig. Det leder så klart till plus och jag känner mig bakbundna när jag ser siffrorna och inte har tid eller ork att göra nåt åt den. När jag däremot har blivit peppad och fått jäklar-anamma har varit tillfällen då jag känt att jag har haft tid och ork samt mått bra så att känslorna inte har fått mig att äta sådant som jag egentligen inte vill.
Nu har jag ett helt år framför mig som mamma-ledig och inget annat som stjäl fokus. Därför har jag bestämt mig för att låta vågen göra entré igen. Men med måtta. Inte omkom jag gjort i mina mest fanatiska perioder har vägt mig både morgon och kväll och göra nån gång däremellan. Nä, en gång i veckan är väl mer rimligt. Jag känner att då får jag bevis på om kost och träning funkar som jag vill. Måttbandet fortsätter så klart att hänga med eftersom jag vet att jag lätt binder vätska.
Hur resonerar ni kring siffrorna på vågen?
Annika
hälsoblogg med fokus på träningsglädje och bra mat fri från gluten och socker 